Jag sitter nere vid min arbetsplats. Klockan är strax innan 02 och jag tänker sitta kvar här tills solen börjar skölja över Visby. Jag har en märklig känsla i kroppen. En av oerhörd trötthet, bitterhet och en känsla av personligt nederlag. Måhända är de två sistnämnda kopplade till den förstnämnda.
Idag är det Torsdag (åtminstone enligt den biologiska klockan). Imorgon är det Midsommar.
Jag sitter här och försöker febrilt samla mina tankar kring arbetsuppgifterna. Den ena består av tillverkandet av en samling koncept/pitch graphics för ett konceptdokument som skall in på Söndag. Vi sitter och tillverkar ett mindre strategispel och har beslutat oss (läs Jag, Jakob och Marcus) för att ställa upp i en tävling, där vi kan utnyttja tävlingens slutdatum som definitiv deadline för projektet och således bli klara i tid. Att bli klar i tid är något som jag och de mina väl valda ur den sociala kretsen vanligtvis har svårigheter att förhålla oss till.
Jag avskyr natten. Verkligen avskyr.
Människor som tycker att natten är mysig och charmig och mörk tror jag har någon form av störning. Den är nämligen så verklighetsfrånvänd och otäck på ett flertal olika sätt.
Den framkallar det sämsta hos människan och gör nokturnala dödsmaskiner av de frommaste lamm under ormgudens himmel. Jag kan knappt vänta på att dagen gryr. Det ska bli härligt med en ny dag och således nya utmaningar, möjligheter och tillfällen att förgylla sitt liv med en serie kvicka tidsfragment som man med en näve fantasi kan forma till en situation av omätbar poetisk skönhet.
Det är nog det jag är bäst på att lura mig själv med; att det alltid skall finnas en inneboende poetisk skönhet i alla situationer och att jag bör förhålla mig till situationen enligt ett arketypiskt förhållningssätt. Jag har med andra ord tittat lite för mycket på TV.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar